Tja!
Inte trodde ni väl att det skulle komma en uppdatering så här snart efter förra inlägget? MEN, det gjorde det!
I fredags var jag och Sanne till The Horror Maze. Vi hann ångra oss ett tiotal gånger innan vi faktiskt åkte. Anledningen till det var att vi hade hört en del historier, bland annat en om någon som ramlade och en snubbe med motorsåg kommer och ska hjälpa till och en som kom ut därifrån med nerkissade byxor... I vilket fall så åkte vi dit och betalade till och med för att göra det! Vi fick köa läänge utanför och vi blev mer och mer uppskrämda. Folk sprang skrikandes ut ur labyrinten och en del skrek efter bara ett par meter. Vi vande oss vid skrikandet efter ett tag och blev kaxiga, kanske lite för kaxiga, men det är väl som det ska vara, hur läskigt kan det vara? Så blev det äntligen våran tur och vi börjar gå. Och gå. Vi trodde att vi skulle bli skrämda typ på en gång. Efter ett tag kom vi till en kyrkogård som vi var tvungna att gå rakt över. Jag förstod att det skulle ligga snubbar i gravarna och skrika när vi gick förbi. Jag hade rätt. Sanne blev rädd, livrädd, mosade min arm och började springa så det var bara att följa efter eftersom hon fortfarande höll i min arm. Strax efter träffade vi en zombietjej med kniv. Sanne blev ännu räddare. Jag tyckte att det bara var att gå förbi. Sanne höll inte med så jag släpade med mig henne runt tjejen. Sedan valde vi fel väg och kom till en återvändsgränd. Vi vände och då stod zombien och något annat och blockade vägen. Ooops. Vi kom förbi dom iaf. Sedan var det rätt lugnt, inget var direkt läskigt (undantag när vi blev jagade av en snubbe med motorsåg). Vi kom på en ny taktik också, spring inte så jagar dom inte. Sedan träffade vi en clown. Av någon anledning har jag clownfobi. Clowner är typ det läskigaste som finns. Efter clowner kommer läskiga dockor. Jag som inte hade tyckt att labyrinten hade varit särskilt läskig fick typ panik och började nästan grina. Vi kom förbi clownen, men sedan kom vi till en återvändsgränd. Paniken kom när jag insåg att vi måste gå tillbaka och att clownen troligen skulle stå kvar. Han var ändå rätt snäll. Han fick en high-five och glömde sin roll för en stund när han ville veta var vi kom ifrån. Resten av labyrinten var lugn, det enda vi mötte var saker som skulle vara läskiga, men som inte var det. När vi kom hem kollade vi på Lejonkungen 3, men jag somnade innan den var slut.
Jag vet inte varför jag tycker clowner är så läskiga. Clowner som gör magiska tricks osv är inte läskiga, dom pratar ju och så och det är nog det jag tycker är läskigt med alla andra clowner, dom pratar inte, visar inga känslor osv..
Resten av helgen då? Jo lördag morgon hade jag lovat Jackson att jag skulle följa med och kolla på hans första fotbollsmatch för säsongen. Det gick bra, dom vann med 1-0 och han spelade bra och var nära att göra några mål. Vi kom hem och jag somnade en stund och gick sedan iväg till Riccarton för att köpa svarta fotbollsstrumpor och då passade jag samtidigt på att hämta ut min kamera. Jag har saknat den så nu behöver jag bara en extern blixt och sedan kommer den fungera bra igen! När jag gick till Riccarton var jag ensam hemma, när jag kom tillbaka var Becs och barnen hemma. Det har hänt en hel del saker på sistone och jag vet inte hur mycket jag får säga, men vi ska iaf eventuellt flytta så Becs visade mig lite bilder på ett hus dom funderar på att köpa. Det ligger i Pegasus, ca 30-40 min norr om stan. Ingenting bestämt, men det lutar åt att det blir så. Strax därefter kom Caroline, Dave och Lola över på middag. Precis som alltid när dom är här så blev det en riktigt trevlig kväll!
Söndag morgon, dags för fotboll! Match mot Uni of Canterbury. Jag har haft en äcklig liten förkylning på sistone som vägrar att ge med sig. Oftast märks den inte, men sedan kommer en kraftig liten hostattack och sedan är det bra igen. Så klart så märktes den när jag skulle spela match. Kände att jag inte riktigt kunde springa riktigt och eftersom vi inte har någon ordinarie målvakt så blev jag inkastad i mål i andra halvlek. Inkastad kanske är fel ord, dom frågade vilka som inte var bollrädda och eftersom jag var förkyld så sa jag att jag kunde göra det. Det kändes att de tvar lääängesedan senaste gången jag stog i mål... Fick släppa en boll bakom mig (första skottet), men det blev också allt. Till slut blev det förlust med 0-2. Resten av dagen blev lugn, jag hjälpte till att städa lite här hemma och sedan gick hela familjen ut och åt middag. Riktigt gott!
Idag har Becs äntligen fått operera foten! Det beyder att jag fick ha barnen. Vi åkte en sväng till Pegasus där vi lekte lite i en lekpark, åt lunch och barnen badade lite i sjön. Vi sprang runt och lekte lite mer innan vi hoppade in i bilen och åkte hem. Nu sover bägge två. Jarrard har precis kommit hem från sjukhuset. Operationen gick bra, foten är öm och hon ska stanna över natten. Det var väl precis som väntat.
Nu ska jag gå och lägga mig, upp och jobba imorgon, troligen tidigare än vanligt.
God natt!
måndag 30 april 2012
torsdag 26 april 2012
I would be unstoppable if I just could get started
Längesen igen, jag vet.. Förlåt! Drar allt lite snabbt nu!
Vi hann med en liten vandring i Arthur's Pass till ett vattenfall. Kommer inte riktigt ihåg vad det hette, men det var något i stil med Devil's Punchbowl. Jag var mer imponerad än Emma... Dagen efter åkte vi vidare, planen var caving i Castle Hill, men vädret var inte särskilt bra så vi gasade hemåt. Samma kväll var det förlovningsfest. Vi hann även med en dag på stranden och en dag med fika och shopping med Sanne innan Emma åkte hemåt igen. Söndag kväll, samma kväll som Emma hade åkt, så insåg jag och Becs att turridningen som jag fick i julklapp skulle gå ut dagen efter. Tanken var att vi skulle göra det tillsammans, men hennes fot måt fortfarande inte bra så vi har inte kunnat göra det. Dom var inte direkt hjälpsamma heller, Becs ringde och pratade med dom och berättade situationen och hade dessutom läkarintyg på allt, men dom vägrade skjuta upp det längre. Becs blev irriterad och bokade en 3-timmarstur dagen efter så jag och Sam åkte och red. Det var ingen där när vi kom, vi fick vänta ett tag, men vi hade ändå en väldigt trevlig förmiddag. Det var bara jag och Sam i gruppen och guiden var jättetrevlig. Eftersom att hon var sen så lovade hon oss att vi kunde komma tillbaka och rida gratis någon dag!
Resten av veckan blev det massa jobb, men hann ändå med lite fikadejter, både med Anja och Janne. Hann även med att vara sjuk, tillräckligt sjuk för att inte kunna jobba en dag. Sanne tyckte synd om mig och kom med glass. Då blev Sara glad! Samma vecka var vi massa Au Pairer som var på Six60, ett band från Dunedin. Dom var riktigt bra, men fansen var jobbiga. Det hanns även med en avskedslunch för Anja, Vanessa, Alyssa, Corinna och Rosa. Vi börjar komma in i en period då många Au Pairer åker hemåt så det är lite tråkigt. Efter avskedslunchen följde Sanne med hem till mig. Jag mådde fortfarande inte bra så vi köpte lite mindre nyttiga saker och la oss i min säng och kollade på film. Jag kommer inte ihåg vilken eftersom jag sov igenom typ hela filmen...
Tisdagen efter kom Jennie så jag och barnen var och hämtade upp henne på flygplatsen. Hon var här i tre veckor. Under den tiden jobbade jag en hel del så vi hade några kvällar då det inte hände så mycket och under första veckan hon var här så bodde vi hos Jan och Clinton (som var i Brasilien) för att kolla efter huset åt dom. Där blev det många filmkvällar. Fastän jag jobbade mycket och fastän vi hade många kvällar då det inte hände så mycket så hann vi ändå med en hel massa shopping, surfing, delfinsimning i Kaikoura, caving i Castle Hill, Subway-middag på stranden, påskfrukost kiwistyle, mindre party hemma hos oss med dans på bordet, utflykt till Diamond Harbour utanför Lyttelton, outletshopping med Sanne och kajak/vandring i Abel Tasman. Dessutom hann jag med en privat avskedsmiddag för Anja (hennes värdfamilj, jag, Jana, Louise och nya Au Pairen Kim) och jag har börjat spela fotboll igen. Det är samma klubb som förut, fast B-laget. Vi är inte bra, men det är kul ändå.
Nu är det ca 1,5 veckor sedan Jennie åkte och sedan dess så har jag jobbat en hel del! Har jobbat många sena kvällar så har inte hunnit med att göra så mycket. Har iaf hunnit med att spela en match (1-1), middag med Janne och Joan, middag med alla Au Pairer (outing som även blev avskedsmiddag för Janne och Joan). Jag, Janne, Joan, Vivi och Jeanette delade på 3 pizzor. Extremt goda fast en var lite speciell, på den var det päron, valnötter och något mer. Det var inte jag som valde den kan jag lova! Efter middagen (som var iförrgår) åkte jag hem till Sanne på landet. På vägen dit var vi tvungna att stanna till i en lekpark. Det var kul. Spenderade natten hos henne för igår var det Public Holiday. Riktigt nice! Vi låg rätt länge i sängen (medan en 5-åring försökte ta sig in i rummet) innan vi började röra på oss. Det var en väldigt fin dag så vi bestämde oss för att köpa lite gott och åka till Sumner. Sagt och gjort och det blev en riktigt mysig dag, men jag måste varna er för kiwichoklad - det är äckligt! Sanne stannade på middag och vi hann med att se Grown Ups innan hon åkte och dansade och jag umgicks lite med familjen och Christine som också var här på middag.
Känner mig duktig nu för nu vet ni allt som har hänt ända fram till idag! Ska försöka få till ett inlägg med lite bilder, men det blir inte just nu för nu ska jag sova. God natt! Don't let the bed bugs bite! (Försök säga det snabbt 10 gånger!)
Vi hann med en liten vandring i Arthur's Pass till ett vattenfall. Kommer inte riktigt ihåg vad det hette, men det var något i stil med Devil's Punchbowl. Jag var mer imponerad än Emma... Dagen efter åkte vi vidare, planen var caving i Castle Hill, men vädret var inte särskilt bra så vi gasade hemåt. Samma kväll var det förlovningsfest. Vi hann även med en dag på stranden och en dag med fika och shopping med Sanne innan Emma åkte hemåt igen. Söndag kväll, samma kväll som Emma hade åkt, så insåg jag och Becs att turridningen som jag fick i julklapp skulle gå ut dagen efter. Tanken var att vi skulle göra det tillsammans, men hennes fot måt fortfarande inte bra så vi har inte kunnat göra det. Dom var inte direkt hjälpsamma heller, Becs ringde och pratade med dom och berättade situationen och hade dessutom läkarintyg på allt, men dom vägrade skjuta upp det längre. Becs blev irriterad och bokade en 3-timmarstur dagen efter så jag och Sam åkte och red. Det var ingen där när vi kom, vi fick vänta ett tag, men vi hade ändå en väldigt trevlig förmiddag. Det var bara jag och Sam i gruppen och guiden var jättetrevlig. Eftersom att hon var sen så lovade hon oss att vi kunde komma tillbaka och rida gratis någon dag!
Resten av veckan blev det massa jobb, men hann ändå med lite fikadejter, både med Anja och Janne. Hann även med att vara sjuk, tillräckligt sjuk för att inte kunna jobba en dag. Sanne tyckte synd om mig och kom med glass. Då blev Sara glad! Samma vecka var vi massa Au Pairer som var på Six60, ett band från Dunedin. Dom var riktigt bra, men fansen var jobbiga. Det hanns även med en avskedslunch för Anja, Vanessa, Alyssa, Corinna och Rosa. Vi börjar komma in i en period då många Au Pairer åker hemåt så det är lite tråkigt. Efter avskedslunchen följde Sanne med hem till mig. Jag mådde fortfarande inte bra så vi köpte lite mindre nyttiga saker och la oss i min säng och kollade på film. Jag kommer inte ihåg vilken eftersom jag sov igenom typ hela filmen...
Tisdagen efter kom Jennie så jag och barnen var och hämtade upp henne på flygplatsen. Hon var här i tre veckor. Under den tiden jobbade jag en hel del så vi hade några kvällar då det inte hände så mycket och under första veckan hon var här så bodde vi hos Jan och Clinton (som var i Brasilien) för att kolla efter huset åt dom. Där blev det många filmkvällar. Fastän jag jobbade mycket och fastän vi hade många kvällar då det inte hände så mycket så hann vi ändå med en hel massa shopping, surfing, delfinsimning i Kaikoura, caving i Castle Hill, Subway-middag på stranden, påskfrukost kiwistyle, mindre party hemma hos oss med dans på bordet, utflykt till Diamond Harbour utanför Lyttelton, outletshopping med Sanne och kajak/vandring i Abel Tasman. Dessutom hann jag med en privat avskedsmiddag för Anja (hennes värdfamilj, jag, Jana, Louise och nya Au Pairen Kim) och jag har börjat spela fotboll igen. Det är samma klubb som förut, fast B-laget. Vi är inte bra, men det är kul ändå.
Nu är det ca 1,5 veckor sedan Jennie åkte och sedan dess så har jag jobbat en hel del! Har jobbat många sena kvällar så har inte hunnit med att göra så mycket. Har iaf hunnit med att spela en match (1-1), middag med Janne och Joan, middag med alla Au Pairer (outing som även blev avskedsmiddag för Janne och Joan). Jag, Janne, Joan, Vivi och Jeanette delade på 3 pizzor. Extremt goda fast en var lite speciell, på den var det päron, valnötter och något mer. Det var inte jag som valde den kan jag lova! Efter middagen (som var iförrgår) åkte jag hem till Sanne på landet. På vägen dit var vi tvungna att stanna till i en lekpark. Det var kul. Spenderade natten hos henne för igår var det Public Holiday. Riktigt nice! Vi låg rätt länge i sängen (medan en 5-åring försökte ta sig in i rummet) innan vi började röra på oss. Det var en väldigt fin dag så vi bestämde oss för att köpa lite gott och åka till Sumner. Sagt och gjort och det blev en riktigt mysig dag, men jag måste varna er för kiwichoklad - det är äckligt! Sanne stannade på middag och vi hann med att se Grown Ups innan hon åkte och dansade och jag umgicks lite med familjen och Christine som också var här på middag.
Känner mig duktig nu för nu vet ni allt som har hänt ända fram till idag! Ska försöka få till ett inlägg med lite bilder, men det blir inte just nu för nu ska jag sova. God natt! Don't let the bed bugs bite! (Försök säga det snabbt 10 gånger!)
tisdag 17 april 2012
I'm jealous of my parents, I'll never have a kid as cool as theirs
Dags för lite uppdatering nu då! Hur många veckor är det sedan senast (hehe...)? Tänkte berätta lite om roadtripen. Kan börja med att säga att den var grym!! Eller den var mestadels grym, vädret förstörde en del. Vi började i Queenstown. Det regnade hela vägen dit.
Väl framme hittade ett av alla informationscenter där vi frågade efter bra campingar och bestämde oss helt spontant för att prova på canyoning. Vi hittade en camping, åkte och handlade mat, åt middag och slog upp tältet. Det var söndagen. Vi började måndagen med att utforska staden. Queenstown är inte särskilt stort och det påminner lite om Åre.
På eftermiddagen var det dags för canyoning! OJ vad kul det var!! Vi var i en ravin och åkte ziplines, vi åkte kana nerför vattenfall, firade oss ner för bergväggar, hoppade från klippor och flöt med strömmen. Äckligt skoj hade vi! =D
Dagen efter tog vi det lite lugnare genom att göra en utflykt till Milford Sound. Vi började rätt tidigt eftersom det tar lång tid att köra dit. Alla säger att det är så sjukt vackert och ett måste när man är här. Alla som säger det har rätt i en del, det Är vackert (som så mycket annat i NZ), men min uppfattning är att det är överskattat. Som sagt, det är vackert, men jag skulle inte spendera så mycket tid på att åka tillbaka dit. Vi åkte på en liten båttur ut i fjorden när vi var där. Vi hade exremt tur med vädret, det regnar mer än 300 dagar per år där, men när vi var där så sken solen och vi hade det skönt.
På onsdagen var det dags för en av resans höjdpunkter: Bungyjump!! Nya Zeelands högsta dessutom! Vi var lagomt laddade när vi kom till deras kontor eller vad man nu ska kalla det för. Vi fick väga oss och skriva på en del papper om att vi visste att det fanns en liten risk med att slänga sig ut från 134 m, endast fastsatt i fötterna med en gummisnodd. Dom hade gratis Internet för alla som skulle hoppa så det passade vi på att utnyttja innan vi klev på bussen som tog oss upp mot ravinen där vi skulle hoppa. På med selen, väga oss igen och sedan klev vi in i en korg som tog oss ut till plattformen som vi skulle hoppa ifrån. Jag hoppade sist av alla och då hade jag hunnit bli hyfsat nervös, men jag var laddad till tusen! 1-2-3 och hopp och sedan föll man mot marken. Känslan var heeelt obeskrivlig!! Till alla er som inte har hoppat: HOPPA!! Det är typ hur grymt som helst! Man föll och föll och sedan kände man hur det drogs åt lite runt fötterna och sedan studsade man upp igen. Och sedan föll man. Och sedan åkte man upp. Jag tror ni förstår grejen. Det var över rätt fort. Eller väldigt fort om jag ska vara helt ärlig, men den minuten (eller hur lång tid det nu tog) är en av dom bästa minuterna i hela mitt liv. När man kom tillbaka upp hade man ett överskott av adrenalin kan jag lova!
När vi kom tillbaka till Queenstown så hoppade vi bara in i bilen och åkte vidare mot Fox Glacier. Vi hittade en camping och lyxade till det med att ta en stuga för natten. Planen var att gå och kolla på glaciärerna och gå och kolla runt lite där i området dagen efter, men när vi vaknade så öste regnet ner så vi bestämde oss för att åka vidare. Det blev inte bättre på hela dagen så vi körde ända till Arthur's Pass.
Fortsättning följer för nu måste jag skriva en learning story...
Väl framme hittade ett av alla informationscenter där vi frågade efter bra campingar och bestämde oss helt spontant för att prova på canyoning. Vi hittade en camping, åkte och handlade mat, åt middag och slog upp tältet. Det var söndagen. Vi började måndagen med att utforska staden. Queenstown är inte särskilt stort och det påminner lite om Åre.
På eftermiddagen var det dags för canyoning! OJ vad kul det var!! Vi var i en ravin och åkte ziplines, vi åkte kana nerför vattenfall, firade oss ner för bergväggar, hoppade från klippor och flöt med strömmen. Äckligt skoj hade vi! =D
Dagen efter tog vi det lite lugnare genom att göra en utflykt till Milford Sound. Vi började rätt tidigt eftersom det tar lång tid att köra dit. Alla säger att det är så sjukt vackert och ett måste när man är här. Alla som säger det har rätt i en del, det Är vackert (som så mycket annat i NZ), men min uppfattning är att det är överskattat. Som sagt, det är vackert, men jag skulle inte spendera så mycket tid på att åka tillbaka dit. Vi åkte på en liten båttur ut i fjorden när vi var där. Vi hade exremt tur med vädret, det regnar mer än 300 dagar per år där, men när vi var där så sken solen och vi hade det skönt.
På onsdagen var det dags för en av resans höjdpunkter: Bungyjump!! Nya Zeelands högsta dessutom! Vi var lagomt laddade när vi kom till deras kontor eller vad man nu ska kalla det för. Vi fick väga oss och skriva på en del papper om att vi visste att det fanns en liten risk med att slänga sig ut från 134 m, endast fastsatt i fötterna med en gummisnodd. Dom hade gratis Internet för alla som skulle hoppa så det passade vi på att utnyttja innan vi klev på bussen som tog oss upp mot ravinen där vi skulle hoppa. På med selen, väga oss igen och sedan klev vi in i en korg som tog oss ut till plattformen som vi skulle hoppa ifrån. Jag hoppade sist av alla och då hade jag hunnit bli hyfsat nervös, men jag var laddad till tusen! 1-2-3 och hopp och sedan föll man mot marken. Känslan var heeelt obeskrivlig!! Till alla er som inte har hoppat: HOPPA!! Det är typ hur grymt som helst! Man föll och föll och sedan kände man hur det drogs åt lite runt fötterna och sedan studsade man upp igen. Och sedan föll man. Och sedan åkte man upp. Jag tror ni förstår grejen. Det var över rätt fort. Eller väldigt fort om jag ska vara helt ärlig, men den minuten (eller hur lång tid det nu tog) är en av dom bästa minuterna i hela mitt liv. När man kom tillbaka upp hade man ett överskott av adrenalin kan jag lova!
När vi kom tillbaka till Queenstown så hoppade vi bara in i bilen och åkte vidare mot Fox Glacier. Vi hittade en camping och lyxade till det med att ta en stuga för natten. Planen var att gå och kolla på glaciärerna och gå och kolla runt lite där i området dagen efter, men när vi vaknade så öste regnet ner så vi bestämde oss för att åka vidare. Det blev inte bättre på hela dagen så vi körde ända till Arthur's Pass.
Fortsättning följer för nu måste jag skriva en learning story...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)